Hagalidens kennel
Liknande berättelser börjar ofta med en beskrivning av en jakt- och hundintresserad fader, som alltid höll sig med goda fågelhundar. För min del har vi hoppat över en generation. Både min farfar och morfar var ivriga jägare och även goda skyttar. De levde i en tid då framförallt skogsfågelstammarna var täta i Småland och i norra Skåne. Rapphöns fanns också överallt där det fanns odlad mark. Tjäder- och orrstammarna var så täta att det till och med bedrevs klappjakt på tjäder i norra Skåne så sent som på 1940-talet. Den kände fågelhundsmannen C.M. Pay bedrev många av sina omskrivna tjäder- och orrjakter i södra Kronobergs län.
Intresse för fågeljakt och skytte hör ju ihop och så har det även varit för mig. Vi hade inga jakthundar hemma, men så fort jag flyttade hemifrån köpte jag omgående en hund. Det var en korsning mellan drever och smålandsstövare, men så drev den också allt. Mitt hundintresse gled så småningom över till stövare och har- och rävjakt. Det intresset har hållit i sig hela tiden vid sidan av fågelhundarna. Den första hunden blev inte särskilt lydig och det kostade mig många timmar av väntan i skogen. Jag fick då klart för mig vikten av att ha lydiga hundar.
Första mötet gjorde intryck…
Det första mötet med en engelsk setter har etsat sig fast i minnet trots att det är över 30 år sedan. Det var en jägare som hade hunden med sig i något ärende och vi möttes utanför en affär. Detta var skönhet och elegans sammanfogade i en hund, som dessutom var användbar till jakt. En sådan skulle jag bara ha! Hela hundens väsen och sätt att föra sig gjorde djupt intryck på en ung jaktintresserad yngling. Bilden ville aldrig riktigt släppa, men det skulle dröja åtskilliga år innan jag under studieåren träffade och jagade med engelsk setter. Det gav ytterligare bränsle på den glöd, som redan var tänd. Nu i efterhand ser jag att dessa hundar var alldeles för O-dresserade och inte särskilt effektiva. Jag fastnade ändå både för jakten med stående fågelhund och engelsk setter.
Efter studieåren i mitten av 1970-talet förde mig jobb tillbaka till Småland där jag hade goda möjligheter till bland annat andjakt. Då ansåg jag det var dags att låta min gamla dröm om en engelsk setter gå i uppfyllelse, trots stark avrådan från mina jaktkamrater. De ansåg att det skulle vara en labbe eller en spaniel om änder skulle bärgas. Att få till den som stående hund skulle jag naturligtvis försöka, men att lyckas, det var väl inte så säkert.
Brevväxlade med Otto Ramel…
Envishet eller tjurskallighet kan vara bra ibland, i synnerhet när det gäller dressyr, och det stämmer på min person. Därför höll jag fast vid mitt beslut att det skulle bli en engelsk setter. Efter att ha läst Otto Ramels bok om den stående fågelhundens dressyr vågade jag mig till slut på att ta kontakt med författaren och berömde settermannen. Han bjöd på sig själv och skrev långa och utförliga brev som svar på alla frågor jag hade om engelsk setter och om hur den skulle formas fram till fulländad jakthund. Intressanta brev, som jag har kvar som ett kärt minne. Jag beställde även valp efter Paloma av Ekebäck. Dessvärre blev det inte tillräckligt med tikar. Jag var erbjuden en hanhund, men tackade nej. Var det månne Sappeur av Ekebäck som jag avstod ifrån? Han blev så småningom en mycket god jakt- och avelshund i Danmark.
Yrkesjägare Helge Olsson på Råbelöf hade något senare en kull efter Österlens Brunett och Österlens Macker. Jag visste inte så mycket om föräldrarna mer än att tiken var jaktprovsmeriterad och att fadern var hos Helge för dressyr. Samtidigt tänkte jag att en yrkesjägare måste väl ändå hålla sig med riktiga hundar. Min bild av en fulländad engelsk setter var en trikolor med ljus kroppsfärg. Det råkade finnas en sådan i kullen och jag bestämde mig direkt. Mitt fåfänga sätt att välja valp blev ett lyckodrag på många sätt. Minette blev en hund av en kaliber som gav mig många vänner och tillfälle till bra jakter.
Ville köpa tillbaka Minette…
Helge engagerade sig mycket och när Minette var åtta månader gammal blev vi medbjudna till Råbelöf för att visa hunden och för kvällssträck på morkulla. Han ville se hur hunden gick och jag fann frågan lite märklig – hon gick väl som andra hundar. Däremot sprang hon värre än alla andra hundar som jag sett. Så småningom gick det ju upp för mig vad Helge menade med att ”se hur hunden går”. När vi skulle skiljas åt efter besöket frågade han om han fick köpa tillbaka hunden. Men vi hade fäst oss mycket vid henne och det skulle aldrig komma på fråga. Däremot fick jag klart för mig att det kanske var så att vi hade fått ett bra ämne.
Minette apporterade spontant i tidig ålder, vilket jag sedermera förstörde. Jag fick vandra en mödosam väg innan hon efter åtta månaders daglig träning äntligen fungerade som apportör. Vändpunkten kom under en veckas semester på Öland, då jag även lärde känna vännen ”Ölands-Nisse”. Minette blev dock den bästa apportör jag någonsin haft.
Helge Olsson lärde mig mycket om träning och injagning av stående fågelhundar. Han var otroligt skicklig och han är väl förmodligen den som vunnit mest av alla dressörer i Sverige. Det framgår dåligt i historiebeskrivningen eftersom ägarna ofta syns mer än den som gjort jobbet. Han vann Derbyt flera gånger, Guldpokalen med mera. Helge och jag hade många härliga dagar tillsammans, oftast med hund under träning eller jakt.
Första pris på första starten…
Första jaktprovsstarten för Minette var på Pointerklubbens huvudprov 1979. Provet började som en mardröm. En flock vipor landade på samma fält som vi gick på. Det blev för mycket för Minette, som ägnade en stor del av släpptiden åt att jaga efter dessa retliga fåglar. Och vi som hade haft så många fina situationer och lyckade träningar! Jag förväntade mig en svavelosande kritik över min olydiga hund. Till min förvåning nämnde domare Axel Westerberg knappt ett ord om hennes bristande dressyr. Däremot positiva ord om fart, stil och härlig jaktlust. Dessutom skulle hon fortsätta till eftermiddagens nya släpp. I nästa släpp ligger Minette slaget före partnern, kastar runt och tar ett stramt stånd. Hon reser, upp kommer en hel kull med fasaner, och Minette är lugn i flog och skott. Minettes parkamrat fördes av en av dåtidens ”dressyrgurus”, Kaj Elofsson. Det var ingen lätt uppgift för en nybörjare som jag att gå mot en sådan ”räv”. Det gick nu riktigt bra. Domare Westerberg gav min hund första pris och jag var förlorad för fågelhundsporten.
Efteråt kom en äldre gentleman, Finn Wicksell, fram och gratulerade och sade att jag om något år skulle glädja mig ännu mer eftersom jag först då skulle inse hur svårt det är att få ett första pris på ett jaktprov för stående fågelhund. Han blev sannspådd.
Bara missat en ripjakt…
Den engelska settern har även givit mig ett stort intresse för vår fina fjällvärld och den underbara jakten däruppe. Den enda missade ripjakten på 25 år kom sig av att Minette blev påkörd av en bil några dagar före resan. Revbenen knäcktes på elva ställen och det blev djursjukhus och vila. Fyra veckor senare tog hon 1 ökl och blev sedermera SM-vinnare och dubbelchampion.
Minettes första kull gav Derbyvinnaren Hagalidens Zchappa, ägare Claes Carlsson. Sedan var intresset för avel väckt och det har följt oss genom åren. Det har senare kommit flera Derbyvinnare både i Sverige och Danmark från vår kennel. För att nämna några så fick vi mycket glädje av de båda kullsyskonen Bia och Busan, som båda vann SM och blev SJCH. Busan vann även Danska Setterklubbens huvudprov och ytterligare sex segrarklasser. Hennes dotter Kaisa vann även hon ett antal segrarklasser. Hon har även vunnit SM, blivit trea i VM, trea i Dansk Kennelklubbs VK med mera. Vår största framgång som uppfödare är att ha tilldelats Hamiltonplaketten, Svenska Kennelklubbens finaste utmärkelse, 2001.
Det intensiva, eldiga fängslar…
Det har under åren blivit många hundar och de har givit mig många glädjestunder på jakt och jaktprov. Vi har deltagit i prov och jakt i såväl de nordiska länderna som i Tyskland, Italien, Holland och Belgien.
Det intensiva, eldiga och samtidigt eleganta och vackra hos den engelska settern har alltid fängslat mig. Det är därför jag blivit den engelska settern trogen. Den har inte bara givit mig många sköna jakter utan även roliga träningsstunder och goda vänner såväl inom som utanför landets gränser.