Italien och VM för stående fågelhundar

2006-10-31

Ur en domares synvinkel

Jag fick i år förmånen att döma VM för brittiska stående fågelhundar. Mästerskapet gick detta år i hjärtat av europeiska fågelhundsportens centrum, nämligen i Italien och närmare bestämt i trakterna av Pievo S Stefano.

Vi valde att åka ner några dagar före provet för att få uppleva den Italienska atmosfären, maten och vinkulturen. Att bo på lantgård är ett trevligt sätt att uppleva just Italien. Det är väl utbyggt med ett bra boende. Vi blev väl mottagna och fick några fina dagar i en underbar natur i hjärtat av Toscana, ett par mil från välkända Siena.

En dag var vi ute och vandrade i omgivningarna och i kanten på en olivodling hör jag ett bekant ljud, som kom från en bjällra. Måste komma från en hund som är ute på jakt och mycket riktigt en minut senare kommer en engelsk setter i full fart runt ett buskage och kommer fram och hälsar på oss. Efter kommer husse, som mycket riktigt är ute på en eftermiddagsjakt. Språkförbistring råder eftersom min italienska inte riktigt räcker till ”jaktsnack”. Vi kom i alla fall fram till att han inte jagar fasan, eftersom enbart frågan från mig innebär att han visar ryggsäck och jackficka och bedyrar att någon fasanjakt har han absolut inte haft i tankarna.
Morkulla tror jag var målet.

Invigningen av VM i byn Pieve S Stefano var i sig en upplevelse med tal av borgmästaren, närvaro av traktens polis, byns skola, nationalsång och presentation av alla tävlande nationer. Högtidligt, fint och det svenska laget gjorde redan här bra ifrån sig. Bedömningen sker med ett 3-domarsystem. Terrängen var mycket kuperad och bitvis tät, så det visade sig vara god nytta av att vara flera som delade på domarbördan. Provet gick på marker högt och mycket vackert belägna mellan Pievo S Stefano och Sanse Pulko. Nivån var 7 – 800 m över havet. Det var inte många sekunders paus under dagarna, vi hade nämligen över 30 hundar att bedöma per dag.

VM dag 1

Spänningen var stor efter första släppet, hur skulle mina kolleger se på och resonera över hundarnas prestationer. Det var nämligen ett händelserikt släpp med fågeltagning , två kullar med rapphöns, eftergång och eliminering. Sett över dagen var det en förvånansvärd samsyn på vad vi ansåg om hundarnas prestationer. Vi gjorde som så att varje domare skrev ner några punkter efter varje släpp, förslag till eventuellt pris och poängsättning efter den modell som används för VM. Därefter träffades vi och gick igenom vad vi sett och var och en fick öppna sin bok och visa föreslaget pris och poäng. De flesta gångerna skilde det maximalt en poäng mellan våra enskilda bedömningar och det var ju glädjande. Flera gånger hade vi exakt lika poäng. Synen på hur en bra hund skall uppträda är mycket lik vår syn och sätt att bedöma hundar. Toleransen för missade fåglar i terrängen är lägre, det räcker inte med att snyggt och prydligt respektera det vilt man stöter. Det får max ske en gång under släppet och det får inte vara förknippat med att hunden känt av fågeln eller fåglarna. Vi söker naturligtvis säkra hundar, som skänker oss skottillfällen utan stöta i onödan. Avancering och resning av viltet är också annorlunda. Det ideala är att hunden reser fågeln i samma takt som föraren går framåt. ”Hunden skall avancera och resa viltet”, det står kristallklart i FCI- reglerna. Det tolereras trögare resning, men det ger vanligtvis ett lägre pris om det övriga i fågeltagningen fungerar. Jag poängterade detta för hundförarna och jag uppfattade att det möttes med respekt.

Efter den första dagens bedömning blev domarteamet bjudna på mat och dryck i vackert belägen jaktstuga som den lokala jaktföreningen hade. Väggarna var klädda med foton och målningar från jakter i omgivningarna. Huvuddelen var från jakter med stående fågelhund, främst av de brittiska raserna. Jakten med stående hund är mycket populär bland de drygt 1 miljon jägare, som finns i Italien. Förutom fasan och rapphöna, så är morkullan det kanske viktigaste viltet för den italienske jägaren. Enligt statistik skjuts det c:a 1,4 miljoner morkullor varje år. Vi har lätt åsikter om hur de europeiska jägarna beter sig, men vi bör nog oftare fundera något mer över situationen innan vi kategoriskt förkastar på vilket sätt de jagar. Där finns rikligt med tradition och intresse av att få fram bra och fungerande hundar. I Italien registreras enligt uppgift c:a 20 000 engelska settrar/ år och i Sverige drygt 200 st.

 VM dag 2

Deltagande hundar fick skifta domare och terräng. Vinden hade vänt och det drog österifrån uppifrån bergen. Det blev en tuff dag med i stort sett samtliga släpp i uppförsbacke. Som väl var så fick vi hjälp av markledaren, som med hjälp av sin nyttiga ”Landrover” besparade oss många onödiga steg. Genomgående bjöd även denna dag på ett antal fina prestationer. De bästa hundarna höll mycket hög kvalité och vi hade en italiensk pointer (Anter) i vårt parti som presterade ett släpp av högsta kvalité utan några anmärkningar. Han hade två fina fågeltagningar med apportering.

Eftersom det andra partiet också hade en hund av motsvarande kvalité, togs dessa båda ut för matchning om Cacit. Den andra hunden var en spansk engelsk setter (Rex), som vi gav priset Eccelent(1:a) för första dagens prestation. En trevligt gående setterhane, som har en utmärkt fart och stil. Rex hade en kontrollerad och exakt avancering mot fågeln. Stilen är en viktig bedömning och då inte enbart stilen under söket, utan även på själva ståndet. Det skall vara rastypiskt, varje ras särdrag skall tydligt synas. Det kan ju tyckas onödigt och petigt, men eftersom man väljer en pointer eller setter, så är det ju inte enbart av ”jakteffektiva” skäl väljer den ena eller den andra rasen. Många tjusas av hundens sätt att jaga och det är helhetsupplevelsen under jakten som skänker jägaren glädje över hundens sätt att jaga och inte enbart jakteffektiviteten.

När det gäller matchning om Cacit, så ser man enbart till fart, stil och format. Korrekt fågeltagning har ju deltagande hundar redan under dagen visat och man vill i första han se om hunden är av Cacit-kvalité för ovanstående egenskaper och vem som har den för dagen bästa kvalitén. Den italienska pointern Anter vann Cacit-släppet. Släppet sågs av en stor publik(c:a 400 personer), som kunde följa släppet från en höjd strax intill marken där släppet avgjordes. Jag fick den stora äran att döma detta släpp tillsammans med Luca Bortelli från Italien och fransmannen Michael Dumand. Bedömningen kan liksom här hemma variera och jag anser att proven är lika rättvisa eller orättvisa som här hemma i Sverige och i övriga nordiska länder där jag själv tävlat och dömt. Släpptiden är 15 minuter och den följdes på ett korrekt sätt. Det fanns enbart tid för något enstaka extrasläpp för de allra bästa som inte fått chans på fågel. Tiden är dock starkt begränsad och huvudregeln är ett släpp om dagen.

Förutom att det är väldigt trevligt, så har vi mycket att vinna på att vara med i det europeiska fågelhundsamarbetet. Där finns ett stort avelsmaterial, där de bästa hundarna troligtvis har mycket att tillföra vår avel. Det har visat sig tidigare här hos oss att vår avelsbas ibland är för tunn och att vi tidvis behöver få in nytt blod för att få fram hundar med kvalité.
Det bästa sättet att få respekt är att vara med, att deltaga och då kan vi även påverka synen på vad som bör utmärka den bästa fågelhunden. Vi har idag en bra dialog med våra vänner i övriga Europa och genom att deltaga kan vi fortsätta att vara en del av den globala fågelhundsporten. Vi har också visat att vi har hundar som kan vara med och tävla om de finaste priserna i VM och andra högstatustävlingar.