Hagalidens kennel

Efter en lyckad skogsfågeljakt i Jämtland. Fr v Kaisa, Busan och Bia, samtliga SJCH. Starka medhjälpare till fina jaktdagar.

För att nå framgång i hundavel ska man ska ha blick för vilken typ av hund man vill ha fram  och sedan välja en strategisk målsättning för att nå dit.  Min första engelska setter, var inte tänkt som en start på en uppfödningsverksamhet, utan det intresset kom först senare. Visste vid detta tillfälle inte så mycket om olika linjer och stamtavlor, men när yrkesjägare Helge Olsson annonserade om en kull så kändes det som ett säkert val. En yrkesjägare borde bara hålla sig med bra jakthundar. Att det sedan visade sig vara en halvsyskonparning med koncentrerat blod efter Börje Möllertsröms framgångsrika Frydensbo Pleti påverkade inte mitt val. Modern Österlens Brunett var precis den typ av hund som jag gillat genom åren. Gick i en lätt elegant galopp, samarbetsvillig och skicklig fågelbehandlare.

Valet av valp blev lyckat på många sätt, dels fick jag en mycket bra setter och dels lärde jag känna en av de skickligaste dressörer som funnits i Sverige. Helge vann bl a Derbyt flera gånger(tror det var 5 ggr), men det syns inte i historieböckerna eftersom det är där ägarna oftast syns.

Inför första valpkullen rådgjorde jag lite med Börje Möllerström. Han var som vanligt rak och sa till mig att den ”hongen kan du para med vad som helst och det blir bra”. Hans egen framgångsrika  uppfödarfilosofi att kombinera linjeavel med lämplig utavel gav ofta resultat.

Minette blev en mycket framgångsrik hund, SM vinst och sedermera SUSJCH. I hennes första kull använde vi den norska hunden Brennvolas Pelé (äg Hagbart Jacobsen). Där kom bla Zchappa, som vann derbyt 1983 och även hon blev SJCH (segrarklassvinst fält, fjäll och skog). Zchappa blev starten för Claes Carlssons framgångsrika kennel, Sydvindens. Efter den framgången var mitt intresse för avel väckt och Minette blev ”urmodern” för kennel Hagaliden.

Minette med premiesamling.

En överordnad strategisk målsättning måste vara jaktegenskaperna. Allt annat kommer i andra hand. Att bara ta hänsyn till de absolut viktigaste sjukdomarna. Dålig mentalitet är en sådan ”sjukdom” som är viktig att ta hänsyn till. Vi ska para bra settrar för att få fram ändå bättre engelska settrar. För mig ska typen vara en lätt och stark hund. Det kan ändå gå hand i hand med exteriören, om man samtidigt håller en viss blick även på detta. Exteriören är lättare att rätta till om det skulle gå i fel riktning. Då har man lyckats fullt ut även om exteriören inte har någon överordnad betydelse. Stil och skönhet är ju dock något man naturligt söker då man väljer engelsk setter som hund.

Styrkan, jaktlusten och viljan hos hunden är oerhört viktig och det varierar stort inom den engelska settern. För mig gäller det att ha hundar som inte viker ner sig, utan håller för flera dagars hård jakt. Vet av egen erfarenhet att det skiljer mycket mellan olika linjer och typ av engelsk setter. Det finns settrar av tyngre typ som absolut håller måttet i tiominuters släpp på jaktprov, men som inte är den hund jag vill ha för jakt.

Lyckade kombinationer är ofta efter sk ”överskottshundar”. Kanske inte alltid de lättaste att dressera, men resultatet blir ofta hundar som är starka och fyllda av jaktlust. Och som fungerar till flera dagars hård jakt i tex fjällen. Ska man sedan tävla med hundarna så är det av största vikt att ha denna typ av hund, som vill hitta fågel först och som har förmågan att ta i mer än konkurrenterna. DE ska gilla att konkurrera. Jag hade turen att redan min första hund Minette var av denna typ och trots min bristande erfarenhet av fågelhundsdressyr så blev hon även en framgångsrik tävlingshund.

Vid valet av handhund så bör man helst själv se hunden på jakt eller på prov.  Allt för att kunna bedöma att hanhunden har just de egenskaper du föredrar. Jaktprovsmeriter är inte tillräckligt. Sedan är det naturligtvis mycket annat viktigt som ska vägas in. Starka tiklinjer betyder mycket för resultatet, både vad gäller det egna materialet och hos den tilltänkta hanhunden.

Historik

Vår nästa hund blev ”Lisa” (Minette-Brennvolas Pelé). Hon blev 3:a SM (1987) som högsta merit. Ett minne från denna SM tävling var när det sköts ned en rapphöna för henne och fågeln hamnade andra sidan en å. Hon simmade snabbt över och tog upp fågeln och satte full fart längs med ån för att ta en bro 200 meter bort och den vägen kom hon in och satte sig och lämnade av – ett roligt minne.

I den tredje kullen med Minette-Pelé kom bla Tell, som Bertil Dagermo förde till 4:a i derbyt och 2:a SM som bästa meriter. Lisa gav med Tiurhaugens Fly (äg Tove Ruteberg) ett flertal bra hundar. Vi behöll Stella i den första kullen. Hon blev 5:a i derbyt och 2:a SM, som främsta merit.

Lisa hade även en kull med Einar Holmviks Björkraggens Chot. Där kom bla Hagalidens Maja, dansk derbytrea och även DJCH som vuxen hund. Stamtik i Nordvestjydens kennel i Danmark. Lisa hade även en kull med Landborgens Henke och där var nog Doris den bästa med 1 ökl och hon placerade sig även segrarklass.

Derbyvinnaren Hagalidens Nana ( Karls-Johan Andersson) var nog den bästa i kombinationen Lisa- Fly. En skarp och outtröttlig hund som jag fick nöjet att följa under många år i fjällen. Hon startades tyvärr bara en gång efter derbyvinsten. Hon fick där 1:a ökl.

 Hagalidens Nana med Karl-Johan och Vibecke efter segern i Derbyt 1993.

Stella var av samma typ, otrolig jaktlust, stort söksformat och orkade hur mycket som helst.

 Stella som unghund, stånd för rapphöns.

Stella blev mor till den framgångsrika B-kullen. Fader var den norska hunden Vigdaettas Pelle. Busan, Bia, Bombi- Bitt och B-Randi tog alla 1:a pris på jaktprov.

Hagalidens Busan in action

I en kommande kull med Kogtveds Oscar kom Danska derbyvinnare Hagalidens Hättan (Niels Görgen Nielsen). Med Nordvestjydens Martell kom  Svensk derbyvinnare Hagalidens Alfons (Jan Eriksson). Stella parades även med Heegårds Jack och där kom bla Essie, som blev 2:a i fjällpokalen, Electra ( äg Hasse Lundvall) 1UK och 4:a derbyt, Eagle Wind 2 UK(Rolf Abrahamsson) m fl

Tillbaka till B-kullen, SJCH Hagalidens Busan blev en av våra mest framgångsrika hundar. Hon vann SM  både 1992 och 1995. Hon vann sammanlagt 6 segrarklasser med cert. En härlig hund att gå på jakt och jaktprov med, stabil, alltid revierande och reste alltid vasst och direkt.

När gränsen öppnades till Danmark, så tror jag att jag var den förste från Sverige att åka över och tävla med hund. Första resan gick till Dansk Engelsk Setterklubbs huvudprov. Busan vann här i hård konkurrens en 2 dagars VK på sin första start.

Hennes syster SJCH Hagalidens Bia blev också riktigt bra och även hon vann SM (1994), den gången med Daniel som förare, Busan blev där 3:a. Bia placerades i topp i många segrarklasser. Vid ett tillfälle startade jag både Bia och Busan och de blev placerade som nr 1: och 2:a i segrarklass (ÖSFK).

Båda var ungdomsstjärnor och Bia blev 2:a på derbyt och Busan 5:a.
Vår son Daniel tog senare över Bia och hon användes mycket i hans dåvarande arbete som yrkesjägare och över 2000 fåglar fälldes över henne. Bia blev senare stammoder i Danguns kennel (Daniel o Johanna Gustafsson/Melin).

Busan parades 1993 med Thorliens Mr Yankee med ett lyckat resultat.Där föddes flera goda hundar Kaisa, Kaspar, Klint och Kim samtliga med 1:a jaktprov. Vi behöll Kaisa som var en härlig hund, effektiv jakthund med utmärkt stil. Dessutom snygg och hon blev SUJCH. Hon blev 2:a i derbyt och hon vann även SM. Vann totalt 4 segrarklasser. Klint blev en mycket bra avelshund i Danmark, bla använd i Östkystens kennel med lyckat resultat..

Kaisa var med i VM 1998 där vi kom 3:a i lag. Hon låg mycket bra till för den individuella VM-segern med fågeltagningar båda dagarna, men missade tyvärr den enkla andapporten dag nr 2 och blev istället placerad som nr 7.

Hagalidens Kaisa i stramt stånd för rapphöns

Hon placerades även flera gånger i Danska kennelklubbens Vinnarklass. Startade henne även i Holländska mästerskapet, där hon blev nr 3. Hennes avelskarriär blev inte lika framgångsrik. Svårt att få henne i valp.

Härkemoens KW Nilsson blev far till Kaisas sista kull, där blev det tyvärr bara en valp, Hagalidens Singla.Hon var bra som unghund och fick 2 x 1 ukl, men utvecklades inte som vuxen hund. Hon såldes vidare som jakthund.

Vi hade ju kvar Stella samtidigt med Kaisa och Stellas sista kull tog vi med den italienska importen Francini´s Diego. Där kom bla storgångarna Orvar 1 UK, 1 ökl och flera placeringar i segrarklass (Andras Talpai), Olivia och vår egen Othelia. Othelias största framgång var segern i SSK:s jubileumsprovs segrarklass år 2003. 4:a i DESK:s VK (huvudprov) och 5:a SM år 2002 blev hennes bästa prestationer. Hon blev placerad som nr 5 i 1998 års derby. Vi tog en kull på henne, som inte gav några fältprovsstjärnor.

Othelia i stramt stånd för rapphöns, Bjärehalvön 16 september – det luktar rapphöns.

I och med att avelsresultatet med Othelia inte blev som tänkt, så tog vi inte fler kullar på henne och därmed stod vi utan avelstik. Det var ett misstag att inte gå två skilda vägar och avla på skilda linjer som en säkerhet eftersom hundavel speciellt vad gäller jaktegenskaper är svår.

Min gode vän Claes Carlsson(kennel Sydvinden) gav mig möjlighet att få tillbaka en del av vårt gamla blod och jag fick Sydvindens Friska. En härlig jakthund, som meriterade sig som unghund med 2 x 1 ukl och 1 ökl som relativt ung. Hon hade en gudabenådad fågelbehandling och gav många fåglar i ryggsäcken. Min första riktigt bra morkullhund.  Lätt skogsfågel sent på hösten blev hennes specialitet, hon var otrolig på att få till jaktbara situationer  och det gav naturligt många skottchanser.

Friska hade två kullar, den första med den italienska hunden Axel di Valpanaro.. Vanilla och Vide gick till pris som unga hundar, utan att den riktiga fullträffen ville infinna sig.

Nästa kull med Gårdarnas Marco gav bland annat vår egen Flinga och Akka. Akka har flera 1 ukl och har placerat sig högt i VK i Danmark, där hon senaste hösten vann den stora internationella vinnarlassen på Jylland med 45 deltagande hundar. Vår egen Flinga fick 2 x 1 ukl och blev 4:a i derbyt. Hon tog 1 ökl första start i Danmark. Hon har senare varit ovanligt mycket skadad, vilket stört hennes tävlande i segrarklass.

Flinga parades ifjol med den danska hunden Bjerndrups Birk och det hoppas vi mycket på. Vi har behållit en tik vid namn Tjoffsan och så här långt ser allt bra ut. Men dock för tidigt att uttala sig hur kombinationen lyckats.

Efter en intensiv period av avelsarbete under 80 – och 90 talet har vi nu trappat ner kennelverksamheten. Den stora uppskattningen för vår uppfödning fick vi genom att först tilldelas Svenska Kennelklubbens brukuppfödarpris och senare det fina priset Hamiltonplaketten.

Det här blev mycket uppräkningar av hundar, men jag har blivit ombedd att skriva om resultatet vår uppfödning av engelsk setter.

Om man ska summera åren så är vi naturligtvis stolta över alla framgångar vi hade under många år. Det gav 4 derbyvinnare , Zchappa, Nana, Alfons och Hättan i Danmark. Många placerade som 2:a , 3:a osv . Sedan har många behållit kvalitén och det har blivit många segrar i segrarklass och högstatustävlingar som SM och DM. Minette, Busan, Bia, Kaisa vann alla SM och samtliga blev SJCH. Minette, Stella och Kaisa blev även SUCH. Lisa, Stella, Othelia och Tell placerades som nr 2-5 i SM.

Jakten med engelsk setter ligger mig fortfarande varmt om hjärtat, även om vi trappat ned uppfödningen. Fjällen, fälten och skogen är kära jaktmarker och natur som vi återvänder till varje år.

Bäst lyckades aveln när vi hade en starkt linjeavlad tiklinje att nyttja.

För att föra den engelska settern vidare på en hög nivå krävs det att aveln riktas mot framstående linjer med starka jaktegenskaper. Ha koll på eventuella sjukdomar, men låt inte enbart detta styra aveln. Endast högt meriterade hundar (med 1:a pris  på jaktprov) bör förekomma i aveln.  Jaktprov är det enda sättet att mäta förmågan på och det vi har att gå på för att få fram nya hundar med hög kvalité.

En engelsk setter ska bara kunna bli slagen av en annan engelsk setter på jaktprov.

 

Kjell Gustafsson