I vikingarnas fotspår till Irland och till den engelska setterklubbens prov

Jag var lycklig nog att få en resa till Irland i födelsedagspresent av barnen. Har alltid gillat irländsk folkmusik och varit en stor beundrare av ”the Dubliners”.

Vi for först till Dublin och kollade stan och alla trevliga pubar, som ofta bjöd på just den musik jag gillar. Av en tillfällighet kom vi till puben ”O´donoghues”. Det visade sig vara just den pub där Dubliners bana startade. Där fanns fortfarande en hörna för lokala musiker, som kom och gick hela kvällen. Härlig god stämning med folk från alla samhällsklasser samlade runt en öl eller två.

Efter två dagar i storstaden var det skönt att komma ut på landsbygden och till ett vackert och mycket grönt landskap. Det gjorde verkligen skäl för namnet ”den Gröna Ön”.

Den 12:e oktober for vi till staden Carlow för att kolla på ett jaktprov arrangerat av den engelska setterklubben på ön. Vi hittade rum på ett passande Bed & Breakfast” med namnet ”The Red Irish setter”. Provet gick uteslutande i betfält och på vilda fasaner. Detta året var inget bra fasanår och det var ganska glest med fågel. Som vanligt hittade de bästa hundarna dock fågel. Hundarna hölls kort och med tät reviering. Det ansågs heller inte önskvärt med för stort breddsök. Det var en del visslande mycket på grund av dessa i mitt tycke onödigt hårda krav på sammanhållet sök. Det var därför svårt att bedöma hundmaterialet. Jag ville ju helst se hundar med stort sök och med glöd och intensitet.

Stämningen runt provet var mycket trevlig och jag fick rådet att komma tillbaka när det är fjällprov. Där finns områden med fjälliknande natur. Stora ljunghedar med ripor och framförallt beckasiner. Riporna är inte så talrika som i Skottland utan beckasinerna är ofta det man premieras på. Irland har liksom hela Storbritannien kvar jakt på beckasin och det vet alla som sysslat med den jaktformen hur fin och intressant den kan vara. Beckasin är dessutom ett utmärkt vilt till dressyr av stående fågelhund. Träffade många intressanta människor bl.a. mannen som räddade den irländska röd-vita settern, Mr Jim Sheridan, en gentleman som även deltog i provet.

På 80-talet importerade Sven och Anita Paradis en mycket fin irländsk setter vid namn  Sapphire. För min egen del har jag fortfarande en bild av en hund med kvaliteter, som jag inte tidigare sett vad gäller irländsk setter. Sedan kom det fler goda irländare, men Saphire var den första jag upplevde.  Mr Mick Murphy ägde och dresserade hunden innan den kom till Sverige.  Jag träffade även honom på provet, en något gråhårig man med ett fortsatt brinnande intresse för stående fågelhund. Har var nu drygt 80 år och hade 4 pointrar.

Allt gav mersmak och vi hoppas kunna komma tillbaka och besöka ön igen och dess fågelhundar. Då ska vi försöka pricka in något prov uppe i bergen och förhoppningsvis få se deras storgångare. Synen på högt kvalitativa stående fågelhundar stämde ganska väl överens med min egen syn, i varje fall på diskussionsplanet.